torsdag 30 juni 2016

Gunhild Stordalen och Annika Lantz om cancer i P1 Sommar

Hej!
Lyssna gärna på detta!
Två kvinnors kamp mot cancer.
P1 Sommar.
Oförglömligt.
Denna kamp mot denna hemska sjukdom.
Livet eller Döden?
Journalisten och programledaren Annika Lantz, 48, var sommarpratare i ”Sommar i P1”. Temat för Annikas program är att prata om det hon aldrig pratat om i radio tidigare.
I den kategorin hamnar sjukdomen som drabbade henne förra året.


Det var i februari som radioprataren fick beskedet om livmoderhalscancer.
– Helt sjukt. Bokstavligt talat. Jag som gått på alla min kontroller och några till. En månad senare började min behandling. Cellgifter och strålning. Vilken jävla grej alltså.
Redan tidigt fick jag reda på att jag skulle få behålla håret men jag var mest nyfiken på om jag skulle få behålla livet, säger hon i programmet.









Hösten 2014 fick hon diagnosen. Sjukdomen hon hade stött på som ung. Den mest aggressiva varianten
Systemisk skleros är en kronisk autoimmun sjukdom som det finns lite kunskap om.
Den är en bindvävssjukdom som angriper många organ och som lurar immunförsvaret så att det ger sig på kroppens egna vävnader i stället för själva sjukdomen.
Månader på ett holländskt sjukhus som har specialiserat sig på en alternativ behandling med kemoterapi.

Gunhild Stordalen blev bättre.
Arbete var den bästa smärtlindringen.
Hon jobbade intesivt med sitt livsverk EAT.
I dag har celebriteter som Bill Clinton och Bono och 87 länder anslutit till Eat. Samt Welcome trust, världens näst största filantropiska stiftelse.

Men sjukdomen kom tillbaka.
När Gunhild spelar in programmet har håret än en gång fallit av.

Om framtiden vet hon inte mycket.
Men hon vet att Eat numera klarar sig utan henne.

Gunhild Stordalen, ditt engagemang är imponerande.
Gunhild Stordalen är inte rädd för döden, inte längre.
Hon vet att hennes livsverk, hennes stiftelse, kommer att finnas kvar även när hon är borta.
Hennes sätt att berätta på, är förhållandevis osentimental men jag får ont i magen.
Lyssna på P1 Sommar.

Vi vet hur kampen var.
Vi vet hur kampen slutade.
För Charolina.
Hälsning Christina



onsdag 15 juni 2016

Helsingborg i vårt ❤️


Hej!

Maken och jag har varit i Helsingborg.

Vi lämnade Helsingborg för 694 dagar sedan.
Nu återvände vi.

Charolina dog på morgonen den 16 juli 2014 och på kvällen samma dag lämnade vi Helsingborg.
Det blev en natt på Örenäs Slott, dagen därpå reste vi till Tranås och hämtade lite rena kläder.
Sedan for vi till Öland, där vår kära vänner tog oss under sina vingar.

Man skulle kunna säga att denna Helsingborgsresa blev en minnenas resa.......
En del saker gjorde vi för sista gången, så kändes det.
Besöket på Örenäs slott blev ett sådant!
Den minnesboken stänger vi nu........


I Helsingborg gjorde vi långa vandringar.
Vi kom av någon konstig anledning till Charolinas gamla lägenhet, vi besökte också Mariakyrka, Carro bodde strax intill.
Vi träffade grannarna som kramade oss och berättade att
Charolinas planterade påskliljor stått i full blom hela våren.
Alla boende hade njutit av dom! Vi tänker på Carro sa dom.

 
Utanför Carros lägenhet stod cafebordet och stolarna som vi köpte och över köksbordet hängde din oranga lampa, som du sålde ihop med lägenheten.
Lägenheten vi renoverade, pappa målade väggar och fönster, la parkettgolv, Christofer och pappa la stengolv, du och jag dekorerade och gjorde köket.
Många fullastade turer gjorde vi till Ikea och andra ställen!
 
Murgrönan som jag grävde upp skott av lite här och där och planterat kring uteplatsen hade växt.
 
 
 
Charolina utanför sin gamla lägenhet på Bruksgatan i Helsingborg.
  
Det besöket blir aldrig mer av........
 
 
I Mariakyrka tände vi ljus och lyssnade på vacker musik.
Minnen.....


 
Ängelholm, studentlägenheten, som vi gemensamt renoverade och gjorde så mysig, gatorna och affärerna däromkring omkring, Carro och Ebba vid havet, aldrig mera, stänger om detta också.
I minnesboken.
 
 
 
Carro styr och ställer det gjorde hon ofta.
Det händer aldrig mer......

 
På Fahlmans
 

 
På Subaru, efter behandling i Lund.
Du var dålig........
 
Det händer aldrig mer.......
 
 
På Fahlmans med peruk, oftast var du utan.
Sjuk.......
 

 

Mariakyrkan, Sillen & Makrillen, Helsings, Grand Hotell, Mollbergs, Fahlmans, 
Roys, Gröningen, Zebra, Väla, 
Bara Vara, Pålsjöskog, Pålsjö krog, Höganäs, Magasin 36, Ängelholm, sjukhuset, Skafferiet,
Avfarten till sjukhuset i Lund, Subarus kontor vid avfarten innan Malmö.
Skanör Falsterbo, glasseriet, Skanörs Rögeri, alla ställen vi bott på där.
Vi passerade ALLT!


Vi var i Vallåkra på Enkla Ting och tittade på en trädgård då säger någon bakom oss "är det inte Charolinas föräldrar?"
Då var det en av dina älskade underbara sjuksköterskor från den palliativa vården i Helsingborg som frågade.
Hon var kvar på sitt jobb, krävande jobb.
"Vi glömmer aldrig Charolina" sa hon....
Tårar, tårar, tårar.

Det händer aldrig mer........

 

 



 




En minnesresa, en svår sådan.
Många avslut.
Många minnen passerade revy.
 
Sorgen är oändlig.