Gunhild Stordalen och Annika Lantz om cancer i P1 Sommar

Hej!
Lyssna gärna på detta!
Två kvinnors kamp mot cancer.
P1 Sommar.
Oförglömligt.
Denna kamp mot denna hemska sjukdom.
Livet eller Döden?
Journalisten och programledaren Annika Lantz, 48, var sommarpratare i ”Sommar i P1”. Temat för Annikas program är att prata om det hon aldrig pratat om i radio tidigare.
I den kategorin hamnar sjukdomen som drabbade henne förra året.


Det var i februari som radioprataren fick beskedet om livmoderhalscancer.
– Helt sjukt. Bokstavligt talat. Jag som gått på alla min kontroller och några till. En månad senare började min behandling. Cellgifter och strålning. Vilken jävla grej alltså.
Redan tidigt fick jag reda på att jag skulle få behålla håret men jag var mest nyfiken på om jag skulle få behålla livet, säger hon i programmet.









Hösten 2014 fick hon diagnosen. Sjukdomen hon hade stött på som ung. Den mest aggressiva varianten
Systemisk skleros är en kronisk autoimmun sjukdom som det finns lite kunskap om.
Den är en bindvävssjukdom som angriper många organ och som lurar immunförsvaret så att det ger sig på kroppens egna vävnader i stället för själva sjukdomen.
Månader på ett holländskt sjukhus som har specialiserat sig på en alternativ behandling med kemoterapi.

Gunhild Stordalen blev bättre.
Arbete var den bästa smärtlindringen.
Hon jobbade intesivt med sitt livsverk EAT.
I dag har celebriteter som Bill Clinton och Bono och 87 länder anslutit till Eat. Samt Welcome trust, världens näst största filantropiska stiftelse.

Men sjukdomen kom tillbaka.
När Gunhild spelar in programmet har håret än en gång fallit av.

Om framtiden vet hon inte mycket.
Men hon vet att Eat numera klarar sig utan henne.

Gunhild Stordalen, ditt engagemang är imponerande.
Gunhild Stordalen är inte rädd för döden, inte längre.
Hon vet att hennes livsverk, hennes stiftelse, kommer att finnas kvar även när hon är borta.
Hennes sätt att berätta på, är förhållandevis osentimental men jag får ont i magen.
Lyssna på P1 Sommar.

Vi vet hur kampen var.
Vi vet hur kampen slutade.
För Charolina.
Hälsning Christina



Kommentarer

Miranda sa…
Christina, jag har lyssnat på Annikas och ska nu lyssna på Gunhilds <3
Hoppas vi får tid att ses i sommar!

Stor kram
Chris sa…
Jag hoppas att mi alla tjejer kommer hit till mej och sitter o pratar
Om era liv. Vore underbart .
Tesse och du kan väl få ihop ett datum som passar.
Jag fixar ngt att äta.

Lyssna gärna, vilka kämpande kvinnor, vilken jäkla sjukdom.
Kram på dej❤️❤️❤️
Anonym sa…
Gunhilds program var fantastiskt. Starkt. Bäst hittills.
Chris sa…
Otroligt program.
Så sorgligt.
Jag tänker på henne.
Hälsning C
Kristina sa…
Hej! Sprang på denna bloggen. Träffade Charolina och Andreas i Lund på KK. Minns dem så väl, hade hand om henne då och träffade även på henne vid senare tillfälle på mottagningen. Idag jobbar jag på ASIH i Helsingborg sedan hösten 2014. Alla. Alla minns Charolina och kommer alltid att göra. Ni lever alla kvar i våra minnen. Stor kram
Chris sa…
Hej!
Tack för detta inlägg.
Tänk att du hittade min blogg...........
Det var ämnat att vara en glad blogg,
Så blev det inte.
Livet förändrades med ett telefonsamtal:
Mamma jag har cancer, sa Charolina.
Därefter blev aldrig livet detsamma.

Sorgen är oändlig.
Tack! Tack för att ni minns.

Tack för det arbete ni gör.
Att ni orkar?

Kram från Christina med familj.

Kristina sa…
Klart vi minns. Och det är ju så att vissa människor stannar lite längre och oftast alltid i våra minnen. Ofta unga som är mitt i livet. Det är ju så oerhört orättvist. Sen sa en klok vän till mig en gång något fint. Att det ändå är rättvist. Att vem som helst drabbas kan ju tyckas förfärligt men samtidigt skonas ingen. Man kommer inte undan för att man är snygg och framgångsrik eller har gott om pengar. Det vore ju hemskt om det var en klassfråga. Vem som helst fångas i cancerns klor och samtidigt som det är fruktansvärt vidrigt och orättvist går vi in i livet på lika villkor. Det har fått mig att delvis se annorlunda på det här med rättvisa.
Hur vi orkar? Jag tror det mesta handlar om att vi varje dag känner att vi hör skillnad. Om så i det lilla perspektivet. Och att vi står för en trygghet många patienter och anhöriga inte känt förrän vi kommit in i bilden. Det är värdefullt att få stå för den tryggheten och är nog det som gör att vi orkar och vill göra detta varje dag. Dygnet runt.
Kram

Populära inlägg