Så rätt Du har Björn Ranelid. ❤️❤️

Hej!

Detta läste jag på Facebook, det är författaren

Björn Ranelid Officiell som skriver.

Han skriver avskalat och berörande och SANT.

Ranelid är författare, föredragshållare m.m

Ranelid skriver om vårt Sverige idag, ett oönskat Sverige.

Jag tycker vi har ett land i kris.

Är detta verkligen Sverige......?

Visst blir man ledsen.

Tack Björn för att Du sätter ord på det som många av oss tänker.

Önskar Er alla en fin lördagkväll.

Tänd ljus.

Björn Ranelid.

Fantastisk författare, älskar hans böcker.

Hemma.

Hemma.

Polismannen Andreas Danman mördades av en sjuttonårig yngling och jag skrev om det besinningslösa dådet. En dag när Margareta och jag satt i Eklaholms trädgård på Österlen och åt våfflor med grädde och sylt kom tre kvinnor fram till vårt bord och en av dem tackade för vad jag skrivit om Andreas.
    Jag blev litet villrådig och förknippade inte direkt förnamnet Andreas med en person som jag skrivit om. När kvinnorna hade lämnat oss slog det mig att en av dem torde ha åsyftat polismannen Andreas Danman.
    Jag skyndade efter de tre kvinnorna som försvunnit i gårdens innandöme. När jag letat en stund hittade jag dem. Då frågade jag kvinnan som tilltalat mig i vilket förhållande som hon stod till den mördade polismannen. 
    Det är min son, svarade hon.   
    Det tog två sekunder sedan började jag gråta. Vi kramade varandra en lång stund. Min ställföreträdande sorg och vrede efter mordet rann som en kall ål genom min kropp. Livet och döden ställde sig på tå inför min blick. 
    Margareta och jag hade åkt till Eklaholms gård en dag innan jag skulle viga ett par där. Akten skulle filmas för ett program i TV4 och därför ville jag bekanta mig med platsen. 
    När jag mötte paret som jag skulle viga fick jag veta att ett av vittnena var polis i Biskopsgården i Göteborg. Där skedde mordet på Andreas Danman. Vittnet berättade att alla poliser i Sverige står bakom vad jag skrivit om morden som gangstrarna i gängen begått. Han sade att han var övertygad om det.
   Många krönikörer och skribenter i tidningarna har kastat sig över mina texter som om dessa vore lovligt byte när jag skrivit om att mördare i Europa har ett av sina huvudkvarter i Sverige. Jag har namnen på alla som skrivit om mig.
    Vissa journalister tar fram karbonpapper som kopister och stämplar mig som högerman och hävdar att jag går Sverigedemokraternas ärenden. Om dessa skribenter vore fåglar, så hade de varit papegojor.
    Det handlar inte om höger eller vänster och inte om partipolitik när jag skriver om vansinnesdåden, avrättningarna och morden, vilka utförs av medlemmar i de kriminella gängen.  
    Den sjuttonårige polismördaren döms i dag till åtta års fängelse. Åklagaren hade yrkat på tio år som straff, men tingsrätten ville ha en mildare och mer skonsam dom för gärningsmannen.
   Med det imbecillt formulerade ordet ”straffrabatt” kan de åtta åren reduceras. Varje gång jag läser eller hör en person inom Brottsförebyggande rådet yttra sig om att hårda straff för olika brott inte hindrar en presumtiv brottsling från att begå en viss gärning så slutar jag direkt att läsa och att lyssna.
    Det handlar inte om vad som kan tjäna samhället eller hindra människor från att begå brott. Det handlar nu och i framtiden om att brottsoffren och alla laglydiga personer i Sverige skall förskonas från att behöva veta att de anhöriga till de mördade och dräpta är dömda till livstids smärta, saknad och sorg medan gärningsmännen skall släppas fria efter fem, tio eller arton år i fängelse.
    Det handlar inte om hämnd. Det handlar inte om politik och höger eller vänster inom partipolitiken. Det handlar om etik, moral och konsekvenserna av att en människa väljer att mörda eller dräpa sina offer. 
    Ingen individ är nämligen förutbestämd till att bli brottsling på grund av att han eller hon tillhör en fattig familj som bor trångt i ett visst bostadsområde i en stad i Sverige. Inte heller är en yngling eller vuxen man på förhand dömd till att bli våldtäktsman, tjuv eller rånare. 
    Jag och mina syskon och tusentals andra pojkar och flickor i min barn- och ungdom i Malmö levde under sämre ekonomiska förhållanden än många som bor på Rosengård, i Rinkeby i Stockholm och i Biskopsgården i Göteborg i dag, men ingen av mina kamrater, vänner och bekanta blev mördare eller dråpare. 
    Det handlar om ditt och mitt och alla andras ansvar. 
    Leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi.
    I sorg, Björn Ranelid, fredagen den nittonde november år 2021.

Lördag och jag har varit i Linköping och besökt min gamla mor.

Min mor blir mindre och mindre.....

Idag ville hon prata om sin mor, min mormor Frida, minnena kommer och går.

Jag känner stor tacksamhet mot personalen i Kärna, Linköping som tar så 

väl hand om min gamla mor.

Det känns så tryggt.

Nu är jag hemma igen, tankarna är många.

Mor älskade sitt färska wienerbröd!

Hälsning C